En av filmhistoriens mest ökända filmer – Pasolinis ”filmatisering” av Marquis de Sades perversa svammel från 1780-talet, symboliskt förlagd till nazistiska ockupationen av Italien under andra världskriget. I fyra avsnitt inspirerade av Dantes inferno får vi bevittna hur en kvartett ingrodda fascister, sk ”libertiner”, i en stor villa torterar och förnedrar tre dussin tonåringar de kidnappat och tvingar till underkastelse och lång, utdragen död medan de berättar diverse kiss- och bajsrelaterade porrberättelser för varandra. Kapitlens titlar (t.ex ”skitens cirkel” och ”blodets cirkel”) talar förhoppningsvis för sig självt, men det är förmodligen svårt att förbereda sig för denna film, som är en verkligt vedervärdig upplevelse som man inte vill önska på sin värste fiende (många kritiker har helt sonika vägrat se den). Betyget ljuger emellertid inte – Pasolinis film är på gott och mestadels ont en koncentrerad gestaltning av fascism i sin mest kategoriska och djuplodande form och den kan ses som en sorts urtext för all typ av politiskt antikonformistisk konst- eller extremfilm, inte minst då den förutom att gestalta fascimen (som ett tidlöst fenomen) också attackerar materialism och kommersialisering (mer moderna fenomen) genom det extrema fokuset på exkrement och diverse ändtarmsöppningar. Detta är verkligen en ofattbart äcklig, ofta långtråkig och totalt deprimerande film men i sin envisa, utstuderade detaljrikedom och sin ursinniga kompromisslöshet tar Pasolini åskådaren in bakom historieskrivningens dimridåer och får en att uppleva människans ofta omtalade ”ondska” i dess sannaste och mest närgångna form, detta utan att ge moraliska utvägar eller svepskäl – inte heller ställer filmen några direkta frågor eller filosofiska undersökningar om maktförhållanden eller förtryck; snarare medvetandegör och stålsätter Pasolini åskådaren genom att tvinga oss att gå igenom en gränslös terror just för att dra bort skygglapparna och bli varse vad som pågår i de mörka jordiska vrår som offentligheten oftast (för att inte säga alltid) censurerar eller helt drar sig för att sprida något som helst ljus på. Med det sagt är det ironiskt nog en film som inte går att rekommendera till någon! Filmen var länge förbjuden i många länder och väckte ännu större uppståndelse eftersom Pasolini själv blev brutalt mördad några veckor innan världspremiären. Tidens tand har emellertid fört filmen längre och längre ner i historiens katakomber – liksom den gjort med de flesta filmer – och idag är det lättare att se filmens rent filosofiska bedrifter och kvalitéer, för den som överhuvudutaget har ett filmintresse intakt.