Proffsig men oavsiktligt morbid dokumentär om Christopher Reeve som återberättar den officiella bilden av honom som en supermänniska som arbetade outtröttligt med att utveckla stamcellsforskning och vården för och synen på fysiskt handikapp, trots och på grund av den personliga katastrof som var hans egen paralys 1995. Behjärtansvärt och stundtals upplysande, men full av överdådig musik, olustiga sammanbrott av familjemedlemmar samt desperata och oformliga försök att skapa meningslöst effektsökeri. Reeves säregna liv accentueras med all önskvärd tydlighet men som porträtt är filmen inte särskilt transparent eller begriplig (detsamma gäller för hans fru som tragiskt och smått oförklarligt gick bort i lungcancer några år efter honom).