Intressant men aldrig överdrivet engagerande futuristisk historia om en dyrkad diva (Georgette Leblanc) som får dåligt samvete när en av hennes många älskare (en svensk dandy som påstås heta Einar Norsen) tycks ha tagit livet av sig efter att ha nekats henne. Slående scenografi gör denna film till ett måste för de som är besatta av 1920-talet och dramatisk art deco – dessutom mynnar det hela ut i en för sin tid mycket udda och högteknologisk skildring av kommunikationssamhället i sin vagga när huvudpersonen finner sig kunna kommunicera med världen genom radio och till och med TV! Berättelsen i sig är emellertid otroligt utdragen, filosofiskt banal och irriterande överförklarad i alltför många texttablåer som förtar alla möjligheter till nyans eller dynamik. Filmen kan eventuellt ses som ett exempel på en realistisk reaktion mot de mer suggestiva filmerna som de franska impressionisterna, däribland denne regissör Marcel L’Herbier själv, tidigare hade gjort. Det innebar i sådana fall varken någon förbättring eller förnyelse, snarare tvärtom.