Häpnadsväckande stilsäker retrokitschrulle som – i princip exakt – ser ut som en pseudosatanistisk sexploitationfilm från 1969. Den lätt frånvarande Samantha Robinson spelar en modern häxa som förför män genom psykedeliska kärleksdrycker och överväldigande sex appeal – egentligen söker hon bara kärleken men av någon anledning driver hon alla män till dödens rand. En enorm eloge ska ges till regissören, manusförfattaren och producenten Anna Biller, som också skapade scenografin och kostymerna – i en alltmer nostalgisk tid så är det få (i princip inga) filmer som bemödar sig med att vara en så här pass tillfredsställande hyllning till gamla tiders sublima reliker. Dessutom har Biller ett utmanande, intelligent feministiskt (eller, om man vill, postfeministiskt) perspektiv som på olika sätt undersöker och analyserar den genuskodade sexualpolitiken i gamla b-filmer och, i förlängningen hela 60-talet. Filmen är så påhittig att den nästan har fog för att pågå i två timmar… bara slutet, som tillhör en film på 90 minuter, föreslår att filmen har snäppet för mycket grädde på tårtan. Fortfarande lätt att underskatta, och långt mer genomtänkt och intelligent än man först kanske tror.