Sublim och mycket intelligent skildring av medeltidskonstnären Caravaggios liv, postmodernt berättad i överdrivet anakronistiska sekvenser där varje rörelse tycks vara på liv och död. Nigel Terry gör ett intensivt porträtt som Caravaggio, likaså en ung Dexter Fletcher som den tonårige varianten; de två står som motpoler till varandra, där den äldre med sin hårda hud betalar för den yngres likgiltiga håglöshet. Central för intrigen är ett triangeldrama mellan Caravaggio och ett ungt par (Sean Bean i en tidig roll och Tilda Swinton i sin debut) men dramatiken är inte lika viktig som Derek Jarmans utförande – skådespeleriet tycks modellerat in i minsta grimas och scenerna spelar ut sig själva med en ohygglig intensitet, som om varje ögonblick är värt att fokusera på. Ihop med mängder av konsthistoriska detaljer och referenser, vilka bildar en sorts fond för hela projektet, hittar Jarman ett sätt att förena bildkonstens tidlösa essentialism med de rörliga bildernas förgänglighet. Att filmen är chosefritt anakronistisk, och miljön och scenografin tycks byta tidsperioder hipp som happ, är något som bara hör till. En hypnotisk upplevelse.