Den tjugoåttonde och sista Tarzan-filmen i serien som började med Johnny Weissmuller på 30-talet. Tarzan (Mike Henry) får här ge sig ut på jakt efter en pojke som överlevt i djungeln i flera år efter en flygkrasch. Med sig har han en journalist från civilisationen och runt sig har han intriger i och kring en till av seriens godtyckliga voodoostammar. Som höres är det gamla idéer som stuvas om igen, vilket är lite besynnerligt med tanke på vilken ansträngning de ursprungligen gjorde för att liva upp de här filmerna på 60-talet; här finns nästan ingen intrig utan det hela bara såsar på som en blek Disneymatiné. Henry är OK i rollen, trots sin tjommiga Texas-dialekt (han låter nästan som Josh Brolin!), men liksom filmen i stort inget knippe fyrverkerier direkt. Ett snopet slut för en av filmhistoriens trognaste serier, men å andra sidan också en ganska typisk film i den.