’Elia Kazan följde upp sitt Oscarsbelönade drama om antisemitism (Tyst överenskommelse) med denna film om rasism – Jeanne Crain spelar vithyad svart kvinna som återvänder till södern och de fattiga kvarter hon kommer från efter att ha utbildat sig till sjuksköterska. Ute i stora världen har hon passerat som vit och blivit behandlad som en riktig människa men när hon återvänder upplever hon de brutala kränkningar och konspirationer som automatiskt slår till i det systematiska förtryckets sociologi; allt ställs på sin spets när hon måste försvara ett arv i rättssalen. I princip är detta en fin och rätt stark film som drivs av patos och bra skådespelare – särskilt Ethel Waters som huvudpersonens mamma gör ett starkt och nyanserat porträtt – även om (liksom många filmer av Kazan) lider av en del knepiga motsättningar. Vissa av dessa kan förklaras av tidens politik (som att huvudpersonen inte spelas av en svart person t.ex) medan andra är desto svårare – ett stort glapp i gestaltningen finns exempelvis i huvudpersonens förvåning över behandlingen hon möter, vilken inte riktigt går ihop med idén att hon samtidigt ska komma därifrån; det känns snarare som att hon på ett lite obekvämt sätt ska kanalisera en aha-upplevelse för den vita biopubliken, som ska få en svart upplevelse trots sin hudfärg. Bristfälligheter som dessa är svåra att komma runt, även om filmen på grund av sina råa konflikter är rätt medryckande medan den pågår. Också med Ethel Barrymore som rik gammal döende tant som Pinky måste ta hand om. Hade en svensk premiärtitel som är så rasistisk att den knappt går att skriva ut, i alla fall inte utan att skapa onödig uppståndelse – men den säger en hel del om hur saker och ting såg ut.