Mycket lågmäld, märkligt stämningsfull indiedramedi om en kortväxt man (Peter Dinklage) som ärver ett nedgånget, ödelagt stationshus ute i ingenstans – för att undkomma sitt sociala stigma bosätter han sig där i hopp om att stänga in sig från resten av världen, men stiftar istället bekantskap med två melankoliska figurer – en desperat sällskapstörstande kioskvagnsjobbare (Bobby Cannevale) och en kvinna (Patricia Clarkson) som gått i exil efter att hon förlorat ett barn. En slice-of-life-film som förlitar sig på en del melodramatiska klichéer men det är knappt så att man märker det, eftersom manusförfattaren och regissören Tom McCarthy (som senare vann en Oscar för Spotlight) skapar en sådan specifik atmosfär genom en blygsam men effektiv estetik som blandar tågromantik med antydda vandringsmyter och stora, vårigt limegröna landsbygdsvidder med karaktärer som gör allt för att stänga in sig själva. Filmen fångar på ett perfekt sätt känslan av att förvilla sig på en campingsemester och börja umgås med främlingar. McCarthy skrev karaktärerna med skådespelarna i åtanke, och det är verkligen en fröjd att se dem leva sig in i materialet.