Edward Yangs poetiskt postmoderna pussel om ett par olika figurer i Taipei – en deprimerad författarkvinna inleder en affär med en tidigare bekantskap medan hennes man slänger en vän under bussen för att få ett chefsjobb på sjukhuset där han arbetar medan hans vän, en polischef, jagar en ung brottsling vars flickvän blir föremål för besatthet av en ung, arbetslös fotograf som ständigt jagar bilder i närområdet där han bor. Om det hela har någon övergripande koppling eller poäng är inte en fråga som behöver ställas i onödan – snarare är det staden, eller urbanitetens logik, som är i centrum här; Yangs sublima foto hittar en konstigt självklar skönhet i minsta detalj och ju längre filmen går desto mer integrerar sig figurerna i fiktionen, samtidigt som de också lösgör sig från den. I slutändan blir det en film som å ena sidan är berörande för sina finkänsligt skildrade människoöden och å andra sidan, paradoxalt nog, fängslande i sättet vi tvingas förstå att vi bara ser på en fiktiv konstruktion full av expositoriska glapp och till sist ren godtycklighet.