Väldigt anspråsklös melodram om en medelklassfamilj där pappan (Liev Schreiber) börjat tröttna på jobbet som manusskrivare åt en sjaskig TV-serie, medan han motvilligt dras till kollegan Carla Gugino. Hans fru (Helen Hunt) stretar på sitt håll i medelåldern och en kärlekslös far (Brian Dennehy) som är bitter och dödligt sjuk och nu måste flytta in hos dem. Tonårssonen (Ezra Miller) har kommit ut som bög och yngsta sonen faller mellan stolarna. Detta scenario utgör ett landskap där filmen i mångt och mycket börjar och slutar – storyn bjuder inte på någon överdriven konflikt eller tillgjord poäng utan detta är en alldaglig såpa där karaktärernas problem bottnar i deras egna personliga gränser, inskränkningar och svagheter. Det låter inte som mycket, och filmen lär tveklöst tråka ut många, men det hela är märkligt välgjort skildrat av manusförfattaren och regissören Levine, som var en av skaparna av TV-serien ”Nip/Tuck” (filmen är gissningsvis ett svar på excesserna i den serien). Han gör denna berättelse till sin egen och filmen påminner om något man skulle sett Dustin Hoffman i på 70- och 80-talet, fast med en mer moralistisk underton, där sex är potentiellt farliga saker och sensmoralen tycks vara att man bör leta efter godhet också när folk är som mest trångsynta. Det är lätt att irritera sig på, men karaktärerna är så trovärdiga och fint gestaltade att det är svårt att inte släppa in dem. Också med Eddie Izzard som Schreibers blodtörstige manusledare och David Harbour som kollega som hittar på de mest bisarra avsnittsidéerna och sedan står aningslös inför sina framgångar.