Desperat och meningslös indiekomedi om ett urbant motell och de ”tokiga” figurerna kring det – Christina Ricci och Timothy Olyphant är grälande one night stands, Joaquin de Almeida den upprörde puertoricanske motellägaren vars dotter inte vill gifta sig med en puertorican, två puckon försöker hitta pengar till ett par prostituerade, som i sin tur känner en gangster, etc etc… Ingenting särskilt verkar binda ihop de händelsefattiga intrigerna och det amatörmässiga manuset är oavbrutet pladdrigt och forcerat. En viss chosefri 90-talscharm finns såklart att injicera för de som absolut måste se alla filmer som någonsin gjordes av det här slaget, men filmens avslappnade degighet gör den knappast bättre. Fick ingen biodistribution i USA efter festivalrundorna och känns till 100% som något man hyrde när det begav sig enbart för att man redan sett allt annat som fanns inne. Manusförfattaren och regissören Marius Weisberg är ryss, vilket kanske förklarar varför alla karaktärer oavbrutet super och pratar om ukrainska hudvårdsrecept som om det vore helt normalt. Också med Lolita Davidovich, Olek Krupa och Robert Wagner som har den där obetalbara ”vad gör jag i den här skiten?”-blicken i sin enda scen.