Fascinerande, om än inte överdrivet fängslande, äventyrsfilm annonserad som den första film där skådespelarna helt agerar i digitala miljöer. Tanken har nu inte varit att göra detta sömlöst – detta är en högst självmedveten orgie i pastischer där storyn påminner om tre 30-talsserier, fem matinéer, två kioskdeckare och tio serietidningar hoprullade i en; Jude Law och Gwyneth Paltrow spelar käbblande duo – han stridspilot i superhjältestuk, hon journalist i Howard Hawks-stil – som måste rädda världen (i alla fall i filmens dieselpunkiga uncanny valley-verison av New York) undan en mystisk fiende med kopplingar till vad som antyds vara Nazityskland. Allusionerna till verkligheten är högst oklara i detta fundamentalt eskapistiska lapptäcke som ironiskt nog bara består av andra källor; filmen börjar i spionkitsch och film noir, fortsätter till Dr. Moreau-djungler och Bortom horisonten-berg via luftstrider där RAF möter Verne; mynnar givetvis ut i en Bondfilmsfinal. Filmens derivativa natur är så extrem att det omöjligen går att engagera sig för storyn på riktigt – vilket kan vara en bidragande orsak till att filmen floppade ekonomiskt – men det är onekligen en behaglig film att vila ögonen på, och tveklöst imponerande som ett tidsdokument över filmkonstens möjligheter – många av vilka bitterljuvt nog redan utforskats och glömts bort. När det begav sig var nog studions förhoppning att detta skulle bli en serie, då man hade en så pass solid skådespelare som Michael Gambon i en tacksam biroll som Gwyneths chef. Oklart om någon inblandad kan ha menat detta som annat än en ren hyllning, dock, väl medvetna om att det kanske inte skulle gå hem. Anyhoo. Även med Angelina Jolie, Giovanni Ribisi, Bai Ling och, jo, den sedan 1989 framlidne Laurence Olivier, återskapad med tekniker som inte skulle bli aktuella förrän årtionden senare.