Sally Potters omtalade filmatisering av Virginia Woolfs roman om en metaforisk kvinna (här gestaltad av Botticelli-liknande Tilda Swinton) som lever i flera hundra år för att på så sätt visa oss kvinnans villkor i samhället. Hon börjar filmen på 1600-talet som ”man” och bildar sig genom erfarenheterna på ett antal teman – kärlek, politik, sex etc – tills hon når modern tid där hon är… fri? Så vidare ambivalent är filmen egentligen inte, och dess metod har något uppvisande, dekorativt och självmedvetet över sig som kan vara irriterande (särskilt eftersom Swinton kompulsivt tittar in i kameran för att understryka den didaktiska poängen). Men filmens stil och metod är dess egen och det är samtidigt lätt att beundra, särskilt när man betänker det ironiska i hur svårt det var för Potter att få den gjord, och inte minst för att den har ett fantastiskt schwung i sitt bildspråk, en medryckande rytm där sekvenser sömlöst sveper in och ut ur varandra. Sist men inte minst är Swintons mycket avsmittande spel närapå omöjligt att inte uppskatta. Alla dessa saker lyfter filmen till robust, säregen underhållning, även om den därmed sagt också har verkshöjd nog för att få en att sakna en djupare och snäppet mindre ironisk film.