Högljudd och flamsig uppföljare där duon måste återvända till 90-talet för att reda ut vad som hänt med kungens stulna juveler (Christian Clavier snodde dem redan i förra filmen!) vilket leder till upprepningar av samma skämt, ett par väldigt omständliga vurpor fram och tillbaka i tiden, onödiga sidointriger om nya ättlingar och väldigt många skämt om poliser och tandläkare. Den typ av uppföljare där man inte varit så noga med hur den förra filmen slutade, och man kan verkligen tycka att någon kapat manuset här och var; detta pågår alldeles för länge och flyger hela tiden ut ur sina egna ramar. Men man kan inte klandra filmen för att vara opersonlig, och den har vilja och karaktär nog att hålla takten med sig själv och sina egna idéer, vilket trots allt inte är det lättaste. Trots ett cliffhanger-slut dröjde det arton år innan en tredje film kom. Den (Les visiteurs: La révolution) var det tydligen ingen i Sverige som ville importera.
Ett svar på ”Visitörerna II (Les Couloirs du temps : Les Visiteurs II, 1998)”