Intressant men tungfotad och omständlig filmatisering av Dostojevskijs ”Brott och straff”, gjord av expressionistiske regissören Robert Wiene, mest känd för Doktor Caligari några år tidigare. Denna har liknande scenografi, bestående av skeva pappliknande fasader, mardrömslika trappsatser och illavarslande skuggor men berättandet är mer komplicerat – och inte lika effektivt – i och med att man här försöker översätta Dostojevskijs psykologiska berättelse till något visuellt representativt. Det blir ångestladdat så det räcker och blir över, men filmen fastnar i en låsning mellan försiktighet och kontrollbehov, scener blir repetitiva och utdragna och trots produktionens generella duglighet (med en mestadels rysk rollista) så kommer den aldrig till kärnan av vad den skulle vilja. Det blir en stilövning, stundtals grandios och stundtals förnumstig, som irriterar oftare än den engagerar. Historiskt utgör den dock en intressant illustration av stigande paranoja under Weimarrepubliken; där Dostojevskijs roman var en moralisk varning, och huvudperson kunde nå försoning, känns denna film mer som en dystopisk skildring av ett infernaliskt samhälle där individer faller ner i helvetiska slukhål. Existerar i olika längder och skick, någon originalversion på 135 min tycks dock lysa med sin frånvaro.