Imponerande, genuin independentfilm gjord på 7.000 dollar, om två unga ingenjörer som på komiskt hemmagjorda medel, men med matematisk spetskompetens, utvecklar en maskin de inte själva vet vad den gör eller ska användas till – när det uppdagas att i själva verket är en tidsmaskin är de redan förlorade i sin process, besatta av att hålla de kaotiska konsekvenserna i schack. Detta är raka motsatsen till ett tidsresaräventyr utan en svettigt intensiv, hyperrealistiskt pladdrig historia som skildrar hur en sådan här uppfinning i ett första led skulle kunna skapas, fungera, och upplevas. Det är fascinerande ångestladdat och imponerande genomtänkt och gestaltat sammanställt av indieregissören Steve Carruth, som har huvudrollen, skrev manus, producerade, klippte, gjorde musiken och fotade delar av filmen. Trots att principiellt ingen lär förstå allt som händer i filmen (manuset är igenmurat av vetenskapliga spekulationer, fackspråk och jargong som flyger en rakt över huvudet) så kan alla förstå kreativitet, samarbete, konkurrens, upptäckarlust och känslan av ansvarsbörda; kan man bara greppa en eller två centrala händelseutvecklingar så sköter berättandet resten. Kanske är det inte så förvånande att filmens final är det minst intressanta med den, men att filmen fungerar så bra som den gör, särskilt fram till dess, är ett bevis på att en film kan handla om precis vad som helst så länge den är fotad och klippt på ett engagerande sätt.