Gaspar Noés arty rape-and-revenge-film, med omvänd kronologi, blev extremt kontroversiell på grund av en nio minuter lång våldtäktsscen, en kanske lika vedervärdig skildring av ett brutalt mord, en allmänt äcklig stämning och diverse sadistiska tankeexperiment på publikens bekostnad. Då filmen berättas baklänges börjar den med den sinnessjuka hämnden och fortsätter till det våldsamma övergrepp som orsakat vedergällningen, för att sedan bli mer och mer ”harmonisk” ju längre den pågår och vi får se glada trion Monica Bellucci-Vincent Cassel-Albert Dupontel på väg ut på en till synes oskyldig utekväll. Filmen tigger om att bli övertolkad, och fick sin vilja igenom av många givmilda kritiker som inte ville bekänna någon form av lust i förhållande till filmen de sett, trots att de inte valt bort möjligheten att se den. Frågor om publikens delaktighet i våldsamheterna (märkligt nog frånvarande i diskussioner om filmen) är bland de mer intressanta man kan ställa sig; överlag är filmen rent filosofiskt ganska fånig och omogen, med ett korkat coda i slutet och på liknande sätt driven av en sorts barnslig stolthet över sitt psuedoexistentiella tupperi. Alla filmens idéer är ogenomtänkta och håller inte för några djupare analyser – i grund och botten är detta en glorofierad exploitationfilm som mest av allt vill provocera fram reaktioner från publiken för sakens skull. Det är med andra ord en filmisk berg- och dalbana, om än en av ett helt annat slag än de som Hollywood konstruerar. Att filmen blir sevärd – om det nu är rätt ord – har helt att göra med Noés hungriga, visionära bildspråk, hans rent cinematiska idéer, vilka tycks komma från en förvriden romantik för det gränslösa och oförutsägbara. Filmens olika sekvenser ska föreställa obrutna tagningar och övergångarna är hisnande – Noés kamera lämnar all mänsklig kroppslighet och söker en existens bortom tid och rum. Det är dessa mer psykedeliska, utomkroppsliga upplevelser som ger filmen sin tyngd och sin säregenhet, trots att de till synes inte har mycket alls att göra med berättelsen, som kanske mer övervakats än regisserats av Noé; manuset var inte mer än tre sidor långt och Bellucci och Cassel, som var gifta vid tidpunkten, skapade mycket av scenerna på egen hand. Det är en brokig och störig film men den är full till bredden av lika mycket kärlek som skräck, den kan onekligen inte sägas vara hycklande om sitt innehåll; medan Noé är ute och far i många avseenden så är de centrala våldsscenerna strikt sakliga och oavvisliga, varför de tvingar åskådaren till att skaka av sig alla romantiserade illusioner om sex och våld, särskilt på film. Bara det att man aldrig glömmer den är förmodligen skäl nog att filmen gjorts såväl som bör ses, åtminstone av de som föredrar aktiva utmaningar framför passiv underhållning. Noé gjorde en så kallad ”straight cut” år 2020. Den versionen, som berättas i kronologisk ordning, går 86 min.