Utsökt, fjäderlätt bitterljuv skildring av ensamhet och dissociation av Éric Rohmer och huvudrollsinnehavaren Marie Rivière, som tydligen improviserade mycket av materialet. Utspelar sig under en sommar då Paris-sekreteraren Delphine (Rivière) står inför en semester präglad av ensamhet – hon lever i förnekelse inför att ha blivit dumpad av sin fästman, men det tycks inte vara hjärtesorg så mycket som en sorts introvert envishet som gör sommaren problematisk. Hon reser med och utan bekanta till olika platser när och fjärran, gör sitt bästa för att umgås med främlingar och vara nyfiken, men finner sig bara frustrerad och irriterad över att den bestående glädjen uteblir samt i det närmaste attackerad av andra människors sociala påtryckningar. Medelklassens dränerande press på tom positivism och menlöst socialt engagemang har kanske aldrig skildrats bättre och gestaltningen är fullständigt autentisk; detta är en film som tar sig fram på lättfotade steg, samtidigt som den visar på djupa existentiella omständigheter som de flesta filmer behöver experimentera och filosofera på mycket mer krångliga och pretentiösa sätt för att få fram. Rohmers bokstavliga filmpoesi ser förrädiskt enkel ut i jämförelse, och det är ett under, men inget mysterium, att filmen till så stor del gjordes utefter intuition. Åsikterna går emellertid isär om huvudpersonen – förstår man sig inte på henne kommer man, likt alla antagonister i filmen, vända sig mot henne. Den femte filmen i Rohmers ”ordspråksserie”. Går i 1.85 på 35mm-printar.