Det givna skämtet efter den förra filmen var att lilla Riley förr eller senare skulle hamna i puberteten vilket nu oundvikligen sker – över en natt, såklart – samtidigt som hon ska på hockeyläger med sina bästa vänner. Känslorna från förra filmen hamnar återigen på villovägar när de kastas ut från hjärnkontoret av det nya gänget Ängslan, Avund, Pinsamhet och ”Ennui”, vilka snart gör Rileys emotionellt trassliga liv ännu värre. Denna uppföljare breddar de mer förutsägbara aspekterna av den lysande föregångaren och saknar helt den elegans och fingertoppskänsla som gjorde att den hittade oväntade djup. I princip är filmen mer av det goda dock, och bygger på samma fantasifulla potentialer och rörande sensmoraler. En mellanfilm för Pixar, men solid och stabil och trots allt bara en besvikelse för de vuxna åskådare som förväntade sig att blixten skulle slå ner på samma ställe igen; dessa kanske också har svårare att ta till sig det stackars pubertetsbarnet än vad målgruppen har.