Elijah Wood kommer till Oxford för att skriva en matematisk avhandling tillsammans med genialisk professor (John Hurt). Istället råkar de på ett mord och måste lösa gåtan med hjälp av matematik och filosofi. En riktig högoddsare som på håll inte ser ut att vara mer än en billig Da Vinci koden-kopia. I själva verket är det en ganska underhållande skräpdeckare som förgylls av ihärdiga skådespelare, oväntat ambitiösa dialoger, ett solitt mysterium och många ironiska överdrifter som signalerar att vi inte bör ta något på för stort allvar. Intrigens framåtrörelse är klumpig och övertydlig men får jobbet gjort; vem kan egentligen klaga på en film där Elijah Wood äter spaghetti från en kvinnas bröstkorg och konstaterar att ”this moment is perfect”?
Det hela påminner en hel del om en italiensk thriller från 70-talet där man hyrde in en Hollywoodstjärna för en sleazy story (kudos till Wood för att han ville göra sådana här filmer – det var inte sista gången) Också med en extremt otippad comeback för Anna Massey (som var med i Peeping Tom och Frenzy och i princip inget annat) samt Jim Carter (en riktig Pringlesgubbe) som förvirrad polis, Julie Cox som stirrigt labil dam, Leonor Watling som frejdigt kåt, italiensk sjuksköterska (en manic pixie italiensk sjuksköterska, låt säga), filmregissören Alex Cox som vegetabiliskt, hjärndött geni med amputerade lemmar som hålls vaken i en sjukhusvåning (!) samt Dominique Pinon som sitter strax utanför i väntsalen och hävdar att Jesus var en terrorist. Man kan ha tråkigare. Byggd på en bok av Guillermo Martínez som säkert var det.