Efter årtionden av samma sak så är Gordon Scotts andra Tarzan ett försök att glassa upp det hela med färgfoto i widescreen och riktiga afrikanska miljöer. Problemet? Det är fortfarande samma sak. Scott måste hjälpa ett käbblande gäng som kraschat med ett plan i djungeln – ett typiskt b-filmsäventyr i 50-talsstuk, med komiskt uppklädda skådespelare som aldrig svettas i den svala studiodjungeln; har en lite mer ”modern” snärt i dialogen, stundtals flörtandes med Weissmullers tidigaste fräckheter (”Dick? Oh, you mean my husband”) men filmen saknar nästan helt konflikt och framåtrörelse.
2 svar på ”Tarzan och den försvunna safarin (Tarzan and the Lost Safari, 1957)”