Verkligt originell, hypnotiskt medryckande avant garde-klassiker där svårmodige Giorgio Albertazzi är besatt av minnet av en kvinna (Delphine Seyrig) han är säker på att han träffat förr – det förflutnas land är emellertid en död värld, en ”värld av marmor”, och eftersom sanningen är oviss är allt möjligt; deras möte tycks föreslå en affär, eftersom en annan man (Sacha Pitoëff) hela tiden går intrång i hans tankegångar. Ytligt sett utspelar sig filmen på ett stort, vackert slott där överklassmänniskor minglar omkring i och kring en teaterföreställning – men denna plastiska sfär är bara en dekor, och i själva verket bara en mental spelplats för Albertazzi, medan han genom repetitioner och sporadiska tankeexperiment rör sig genom sina minnen, får kontakt med dem, spekulerar och ändrar på dem i realtid, och hela tiden blir mer och mer förlorad i slottets alltmer labyrintiska korridorer och rum. Det är precis lika abstrakt och elegant som det låter men gjort med en sådan manisk intensitet och visuell träffsäkerhet – filmens bildkompositioner påminner om metafysisk bildkonst och de cinematiska teknikerna (t.ex smink och kamerarörelser) är inspirerad av den typ av drömska dramatik som man hittar i 1920-talets stumfilmer. En typiskt experimentell, djuppsykologisk film av Alain Resnais men filmen tillhör lika mycket manusförfattaren Alain Robbe-Grillet vars manus var extremt detaljerat – en så kallad ”cine-roman” enligt honom själv – och han menade att han aldrig låtit någon annan göra filmen om det nu inte var så att Resnais och han själv råkade ha exakt samma vision för filmen. Man hade kunnat önska att någon av dem kunde föreställa sig ett mindre mjältsjukt mähä i huvudrollen men Albertazzis melodramatiska överspel är också den enda lilla skamfläcken på en i övrigt tidlös, oerhört fängslande och fascinerande film, som olikt liknande filmer från samma era, transcenderar det borgerliga navelskåderiet och hittar rakt in i psykodynamiska kärnpunkter och fantasifulla, allmängiltiga spel med fantasi och verklighet. En film som tyvärr också (än mer nu än förr) utmanar gränserna för filmkonsten.