Osedvanligt lyckad långfilmsversion av Michael Bonds gamla barnböcker om en ensam björn från Peru som hittar ett nytt liv i London efter att han plockas upp av en familj på Paddingtons tågstation. Denna kärleksfullt gjorda film använder källmaterialet noga, både i stil, ton och innehåll, även om den inramar det hela i en något färdigfabrikerad modern formel där familjen gradvis lär sig att de måste ta den lilla björnen till sina hjärtan, särskilt eftersom hans existens hotas av illvillig konservator (Nicole Kidman, filmens nya och minst nyskapande inslag). Man kan se vart det gamla och det nya börjar, och man kan inte säga att detta inte är en naivt kalkylerad film, men med det sagt är den också ljuvligt gjord – manusförfattaren och regissören King lyckas på ett formidabelt sätt gå en svår balansgång mellan realism och fantasi; detta är en film som hela tiden är på gränsen mellan fantasi och verklighet, vilket betyder att den kan ta ut svängarna när den behöver och flyga och landa som den behagar. Manuset är också i det närmaste perfekt genomtänkt med detta i åtanke – man ifrågasätter aldrig de mest otroliga scenerna, särskilt inte eftersom intrigen hela tiden rör sig framåt på ett oklanderligt effektivt sätt. Skådespeleriet är förstås i smörigaste laget – med Hugh Bonneville som arketypisk hör-nu-här-pappa och Sally Hawkins som änglalik bohem-mamma och Ben Whishaws nästan snuskigt pluttelutt-aningslösa röst som Paddington – men även i marginalerna finns en del väl genomlevda vuxna poänger som känns genuina. Ett sällsynt exempel på en genuint kommersiell film som samtidigt är innovativt gjord och har gott om konstnärlig integritet.