Ytlig men underhållande historia – mest av allt en formell lekstuga – om tre unga tennisrivaler och deras sammandrabbningar, såväl romantiska som karriärmässiga, över flera år; Zendaya är den kalla karriäristen som likt en modern vamp utnyttjar (mer-än-)vännerna (Mike Fasit och Josh O’Connor) som hamnar i komplicerade, emotionella skottgluggar. En mer konventionell film hade grundat sig i karaktärerna och berättat det hela kronologiskt som ett epos. Det går att sakna den filmen – Luca Guadagnino gör istället en sorts effektfilm i gammal fransk cinema du look-stil; åskådaren hålls kvar i ett ständigt nu, eftersom filmen likt en tennismatch hoppar fram och tillbaka i berättelsens kronologi. Klippningen förtar alla litterära ambitioner och förvandlar istället intrigen till ett spel vars vädningar är sorterade för maximal spänning snarare än narrativ logik eller sedvanlig melodramatisk psykologi. Det är synd på karaktärerna eftersom de har spännande förtecken; nu får vi aldrig veta varför de är som de är, eller varför de gör som de gör, utan får nöja oss med att se konflikten i ett hårt stiliserat nötskal. Absolut en vattendelare – somliga kommer falla pladask för tilltaget, andra lär irriteras på lösrycktheten, vilken ska sägas är stor; Guadagninos visuella excesser är mycket självbelåtna och den dissonanta musiken av Trent Reznor (vilda blandningar av techno och gosskörer) gör inte filmen mindre ”in your face”. Tråkigare kan man ha, hursomhelst, och 2024 är det fint att se en film som inte bara är originell utan djupt cinematisk.