Hör på radion en debatt mellan en moderat och en centerpartist, justitieutskott, på tal om EU-lagen som vill godkänna övervakandet av appar. Den ene, som är emot, konstaterar att alla välvilliga ord om saken må låta välvilliga men ”vi vet hur det fungerar i verkligheten”.
Det är väl värt att notera att också politiker kan råka galoppera ut och säga sådana saker, när något äntligen skapar en genuin reaktion.
I går klubbade man igenom DCA. På tal om välvilliga ord och hur saker fungerar i verkligheten. Desto färre som ville spekulera i verkligheten då. Nyheterna förde vidare partilinjen – det hela hade stötts och blötts ända tills det blev kväll. Det journalisterna borde fråga oss som lyssnar är: Varför då? Partierna var ju redan klara över sina ståndpunkter, så debatten kan ju bara ha varit ett utdraget spel för gallerierna.
Som det ser ut i dag behövs tyvärr ingen diskussion. Partilinjer bryts inte, vilket betyder att makten när den väl är framröstad kommer att göra vad den vill; ett gäng figurer bestämmer vad som ska hända i landet och de gör det förhållandevis kvickt. Maktfullkomligheten är vedertagen. Alla vet det, givetvis, så man känner sig ju lite förödmjukad när public service-journalister talar till en som om man är helt aningslös och faktiskt går runt och tror att debatter, rena slumpen, skulle avgöra en sak som DCA-avtalet. Det är ju naturligtvis redan bestämt på förhand. Nära makten, i pudelns kärna, är det mesta av vår demokrati en ritual, som julafton eller midsommar. Det vore oändligt mycket mer cyniskt att låtsas som något annat.