Typiskt exempel på modern, ogenomtänkt, rörig franchiseprodukt, en tilltänkt uppföljare till Exorcisten. Huvudpersonen är en pappa vars tonårsdotter, tillsammans med hennes kompis, blir besatt av en demon. Detta gör att han, med mycket annat och många andra, måste ta ”hjälp” av Ellen Burstyn från originalet. Filmens upptakt är spännande och liksom Greens tidigare Halloween Ends anar man att han egentligen är mer intresserad av att berätta en helt annan berättelse, en sorts modern gotisk melodram om urbana hemsökelser; stämningen är betydligt mer Candyman eller Blair Witch Project. Ju mer filmen sedan tvingas anknyta till Exorcisten, det vill säga ju längre filmen pågår, desto mer hopplös blir den. När slutade Hollywood använda manuslektörer?