Nibelungen del 1 & 2

mini4star Die Nibelungen: Siegfried/Die Nibelungen: Kriemhilds Rache. 1924 TYSKLAND 270 min (Del 1: 140 min. Del 2: 129 min). Stumfilm sv/35mm/1.33:1. R: Fritz Lang. S: Margarete Schön, Paul Richter, Hanna Ralph, Rudolf Klein-Rogge, Hans Adalbert Schlettow, Theodor Loos, Bernhard Goetzke, Gertrud Arnold, Hans Carl Mueller, Erwin Biswanger, Hardy von Francois, Georg John, Frida Richard, Yuri Yurovsky, Iris Roberts, Rudolf Rittner, Annie Röttgen, Fritz Alberti, Georg August Koch.

Filmhistoriens första och fortfarande obesegrade fantasyepos: Fritz Langs filmatisering av den nordiska folksagan om Nibelungen och stridigheterna mellan dess stolta hjältar är en fullständigt förkrossande mastodontupplevelse, packad av fantastisk scenografi, flera lysande effekter och ett extremt stort patos. Likt hans Dr. Mabuse och Spindlarna uppdelad i två filmer: Den första (Siegfried drakdödaren) är en överdådig, otroligt naturromantisk saga om den tappre hjälten Siegfried (Richter) och hans segertåg fram tills dess att han faller offer för en konspiration ursprungligen vävd av den krigslystna Brunhilde (Ralph). Den andra delen (Kriemhilds hämnd) där Siegfrieds hustru Kriemhild med galenskapens envishet kräver blodshämnd oavsett hur många lik det krävs, är mer avskalad och karg, och mer av en strikt krigsfilm och stundtals ohygglig. Tematiskt spinner filmerna flera teman som han – och hans fru, manusförfattaren Thea von Harbou – alltid varit fascinerad över, däribland priset för hjältemod och hämndens tragiska rundgång av blod. Båda delarna är dock värda att se efter varandra, inte minst för att se hur den inledningsvis smäktande romantiska stämningen blir mer och mer hård för att gå under i blodbad. Flera skådespelare är också monumentalt minnesvärda, kanske Schön i synnerhet som går från vitklädd helgonprinsessa till skoningslös, svart hämnerska medan Klein-Rogge gör ett sedvanligt excentriskt framträdande som Atilla. Likt många av Langs filmer från denna tid har oändligt antal kortare versioner cirkulerat men det är de nyrestaurerade och kompletta versionerna man ska se, då de är andetagande. Också en film som, likt Wagner-operan den oundvikligen är inspirerad av, det rått visst tabu om då den har en helt öppen nationalromantisk agenda – och det ska tydligen ha varit en av Hitlers favoritfilmer – men det går att argumentera för att Langs regi (liksom i hans andra filmer) är väldigt avståndstagande och saklig (vad gäller alla andra inblandade, bland annat von Harbou som blev medlem i Nazistpartiet, är mer grumligt). I vilket fall som helst en av filmhistoriens mest lyckade epos och oumbärlig för filmvetare och cineaster. 5/5 10/10. 2012.

försökigen