Drömsk, lätt berusande fantasimelodram om en kvinna (Kathleen Turner) som svimmar på high school-återföreningen och vaknar upp 25 år tidigare – kan hon, och går det, att rätta till de misstag som gjort hennes medelåldersliv till en sådan besvikelse? Manuset är en typisk 80-talshistoria, nostalgisk, derivativ (främst av Tillbaka till framtiden) och till sist även gammaldags konservativ, men Francis Ford Coppola förvränger bagatellen till något Buñuelskt – huvudpersonens upplevelse präglas av en sublim likgiltighet, de oförändrade skådespelarna är i ”fel” ålder åt båda hållen (Nicolas Cage verkar också gestalta sin rollfigur, huvudpersonens framtida ex, som något ur en tecknad film), det distraherande soldränkta fotot gör så att hela filmen känns som att den pågår i en solnedgång och i princip varje scen innehåller någon detalj som sticker ut. Man kan nästan förbise att filmen till sist inte kan komma fram till något vidare intressant eller överraskande för Coppola skapar åtminstone en sensorisk upplevelse. Också med tidiga roller för Jim Carrey, Joan Allen, Kevin J. O’Connor, Barry Miller, Helen Hunt och Sofia Coppola, plus inhopp från gamla legender som Leon Ames (40-talspatriark från bl.a Vi mötas i S:t Louis) och Maureen O’Sullivan (mest känd som Jane i Weissmullers Tarzan-serie)