Underhållande, om än utmattande, dokumentär som följer Madonnas skandalförföljda ”Blond Ambition”-turné 1990 – vi följer Madonna som boss och diva gentemot hennes lojala undersåtar, hennes familj, diverse kändisar (inte minst Warren Beatty, hennes dåvarande pojkvän, som är komiskt malplacerad), diverse allmänheters försök att stoppa hennes sexuella uttryck, färgstarka nummer från showen samt en hel del trams och flams.
Madonna spökregisserar filmen (som var hennes egen beställningsvara) genom att gå helt in i rollen som stjärna under belägring av sin egen berömmelse. Filmens tjusning är sättet den manipulerar genom att vara självutnämnande och förför genom sin opålitlighet; den estetiska ledstjärnan verkar ha varit Bob Dylan-klassikern Don’t Look Back – detta är MTV-versionen.
Det vore inte Madonna om det inte var för mycket av det goda dock – de spexigare upptågen tillåts pågå för länge, särskilt mot sista halvtimmen, som om Madonna inte är nöjd förrän hon irriterat alla.
På tal om ”alla” innehåller filmen mer eller mindre prekära inhopp från Sandra Bernhard, Kevin Costner, Pedro Almodóvar och Antonio Banderas; i ett typiskt bullshit-doftande scenario leds vi till att tro att hon försöker sno Banderas från sin fru. Hon kallar honom en dålig skådis – look who’s talking! – men de spelade ändå älskare några år senare i Evita.
Ett annat exempel: Trots filmens luriga klippning, som vill få en att skapa en relation mellan länderna Madonna är i och showerna hon framför, så är alla liveframträdandena i själva verket tagna från en och samma show i Paris.
Som amerikanarna säger: It is what it is.