Den första filmatiseringen av Patrick Hamiltons pjäs, som gav upphovet till begreppet ”gaslighting”, där en viktoriansk man försöker driva sin hustru till vansinne av orsaker som gradvis uppenbaras. En skickligt genomarbetad intrig berättad på ett lysande sätt, med en konstant suggestiv atmosfär och en underliggande, psykodynamisk beska som gör att varje scen känns lika giftig som oförutsägbar.
Den som tyckte att Hollywood-remaken kändes lite som en lite mer långsökt version av något mer originellt har helt rätt. Båda versionerna följer pjäsen, så narrativt sett är de väldigt lika, och även om jag uppskattar melankolin i nyinspelningen, finns det något hutlöst över filmen från 1940 som är oemotståndligt. Diana Wynyard är coolt labil som frun medan Anton Walbrook är helt hysterisk som den onde maken; ögonblicket när hans fasad börjar gå sönder är en mästarklass i överspel utan överspel. Medan Ingrid Bergman och Charles Boyer var solida, om än lite övertydliga, så fruktar man verkligen för Wynward och man blir verkligen rädd för Walbrook. Filmen vet exakt vilka knappar den ska trycka på och den gör det med stygg iver.