Hot Shots 2 är parodikomediernas Rio Bravo, fullspäckad med gags och sedan påprackad lite fler. Trots att jag måste sett den här filmen tio gånger så plockar jag fortfarande upp nya skämt som jag inte sett förut. (Här märkte jag till exempel i sluttexterna att alla kvinnliga karaktärer har mellannamnet Rodham!)
Filmer som dessa tenderar att fungera och betraktas som skrattlavemang; känner du dig nere, titta på det här och garva av dig. Men ser man på det mer objektivt så kan man se att parodifilmer ofta är mer intelligent än vad man kanske tror. Varför är det roligt, till exempel, att varje kvinna i filmen heter ”Rodham”? Kanske på grund av hur vi görs medvetna om det faktum att vi känner till presidenthustruns flicknamn (Clinton tillträdde 1993, bör det påpekas, vilket gör detta till ännu en proaktiv politisk komedi från året) och att namnet har cirkulerat i etern så ofta att man på sätt och vis indoktrinerats till att kunna det; att skämtet är gömt i eftertexterna, som dåliga tillsatser i en finskriven lista med ingredienser, gör också satiren mer specifik; i en film där de gör narr av Saddam Hussein är de lika snabba med att göra narr av de antidemokratiska tendenserna i det företagsstyrda USA (oavsett om det är oavsiktligt eller inte).
Naturligtvis är detta bara toppen av isberget när det gäller filmens lustigt självföraktande och antikollegiala attityd både till sin regering och filmindustrin. Genom att håna 90-talets Tom Clancy-filmer, samtidigt som den gör en Rambo-parodi, finner filmen på ett briljant sätt den gemensamma nämnaren mellan folkets gung ho och de välutbildades dito, och förutsäger till och med ytterligare presidentiella Rambo-äventyr som Independence Day och Air Force One, samtidigt som den finner tiden att driva med Hollywoods sexuella hyckleri och publikens barbariska blodstörst (med Miguel Ferrers trailerröst som pricken över i: ”War! It’s fannnntastic!”)
Detta var alltid vad Zucker/Abrahams parodifilmer gjorde så bra till att börja med: De överspelade inte allt för mycket, och därför lyckas de visa den inneboende absurditeten i det de parodierade. Hot Shots 2 skildrar ett Hollywood i maskopi med militärindustrin, en filmindustri som (under sin rent kosmetiska vänsterism) är en gigantisk bild av Uncle Sam som vill ha dig. Det är ett vykort från en värld där Gulfkriget inträffade medan dess västerländska kombattanter var upptagna med att titta på ”The Simpsons”. Varje krigsverklighet reduceras till de barnsliga fantasier som propagandafilmer av Rambo-typ lockar sin publik med, tillsammans med Casablancas gammaldags ödesdigra melodrama och islamiska stereotyper som är ännu mer överdrivna än de behöver vara (filmen illustrerar på ett utmärkt sätt Gudrun Schymans gamla dänga om att alla män är talibaner); inget av det här är filmen i sig, utan allt tillhör de filmer som den parodierar. År 1993 visar den oss en kultur i stadig lutning, på väg ner mot de fantasiverkligheter vi lever i trettio år senare.
Oavsett om av misstag eller inte så blev Hot Shots 2 en sällsynt uppriktig vänsterfilm från Hollywood. Den tog nöjena från reaktionära 80-talsactionfilmer och tillförde en oemotståndlig dos av hån. Du vet att den har hjärtat på rätt ställe när den enda filmen som går oskadd i den är Wall Street.