Kylig, stålfärgad thrillermelodram där George Clooney spelar ”fixaren” på en advokatbyrå – personen som det är tänkt att lindra och jämna ut svåra situationer. Han står inför sin största utmaning, inklusive moraliska frestelser (det här är en värld där moral inte lönar sig), när han inser att en av klienterna har chockerande bevis och att han själv har blivit ett mål för lönnmördare. Clooney är riktigt bra som den otacksamt behandlade underdogen som gör en god gärning på ett ruttet kontor. Han är ovanligt stoisk också, som om Tony Gilroy (långfilmsdebut) har regisserat honom med en flugsmälla och smällt till honom i ansiktet varje gång han vänt på huvudet på sned eller börjat se sig om flera gånger, sådär som Clooney alltid verkar behöva göra. Här är han långt från From Dusk till Dawn! Det är mer som ”Ocean’s Zero”.
Filmens främsta styrka är verkligen Gilroys förståelse för sitt eget, lite labyrintiska manus, stiligt men opretentiöst fotat av Robert Elswit; filmen förlitar sig på att åskådaren kan förstå vad som händer utan att enligt Hollywood-tradition få pedagogiska och såsiga dialoger och en massa övertydligt bildspråk med musik som förklarar vad man ska känna, utan att för den sakens skull bli onödigt krånglig.
Med det sagt är detta mer en stilövning än det är ett karaktärsporträtt, eller en politisk film. Gilroy vill dämpa allt som skulle kunna göra minsta ljud ifrån sig. Det leder till en film som påminner om en stor skinande hockeyrink. Man önskar att det skulle hända mer inuti den. Ändå är filmen, genom sin rena teknik, subtilt fängslande och skickligt gjord, nästan förföriskt presenterad.