Man kan tycka att Tarantino inte är mycket till filmkritiker men på en punkt har han helt rätt: Vi lever i ett nytt 80-tal. Dagens budskap är att du ska njuta av systemet, även om det är orättvist, för det är det enda system du kommer att få. Om du på grund av detta blir våldsam och självmordsbenägen så kan vi se det från den ljusa sidan och tjäna lite pengar på det också (se Joker). Poängen är att du ska hitta ett sätt att acceptera hur saker och ting är. Med allt som pågår i Everything Everywhere All at Once är det lätt att missa hur konflikten bara handlar om några ganska vardagliga, relativt enkla problem.
Först och främst möter vi en ung kvinna som har kommit fram till att ”allt” är ”meningslöst”. Det här är inte samma typ av ångest som Max von Sydow kände i Det sjunde inseglet eller Nattvardsgästerna. Hon stirrar inte ner i avgrunden och är inte heller bekymrad över planetens överlevnad. Hennes definition av ”meningslöshet” är helt kopplad till materiella ting. I filmens nyckelmetafor har hon ”satt allt” på en bagel (bokstavligt talat). Jag kanske är för bokstavligt sinnad här så jag ignorerar den bristande logiken (om allt finns på bageln, var är bageln?) och noterar istället att det hela känns direkt taget ur en legofilm. Det vill säga en film som handlar om föremål. ”Allt”, ska vi förstå som varje ting. Vi pratar inte om saker vi inte kan se, som kärlek eller hat eller politik eller filosofier om transcendental idealism, eller kärnvapen i Irak, eller Israel, eller Bruce Willis hår. Vi talar bara om faktiska föremål; när hon talar om ”hopp och drömmar” likställs detta med studieintyg. Filmen förutsätter att vi inte existerar annat än genom spåret av föremål vi lämnar efter oss. Vi har inget liv om det inte sker genom materiella föremål omkring oss.
Sedan har vi såklart den angelägna frågan om pengar. Den som är i knipa kommer inte bry sig mycket om bagels, inte ens kosmiska sådana. Tar man bort allt bråte i filmen så ser man att det, och ingenting annat, är den svåra situationen som Michelle Yeohs rollfigur befinner sig i. Hennes verksamhet går inte alls bra. Bröderna Russo, Marvelproducenterna som ligger bakom denna film, tycker synd om småföretagaren; det mesta av filmen är faktiskt bara en extrem omväg bara för att komma tillbaka till där vi började, till det blygsamt universella, verkliga problemet att det är mänskligt att hamna i ekonomiska bekymmer. Det verkar som om ett oändligt antal alternativa universum inte kan rädda ens ekonomi. Det går inte att fuska sig till det (som i Parasit, en film prisades och belönades för det budskapet). Så, vad lär hon av sitt äventyr i inre och yttre och parallella rymder? Såklart! Det är hennes inställning som är problemet. Le mot kärringen från Skatteverket så kommer livet bli lättare. Hon kan till och med vara din vän. Hon kan till och med vara din älskare. Vem bryr sig, bara gilla det. Bästa hälsningar från Hollywood.
Ur ett filmskoleperspektiv är filmen imponerande, på ett barbariskt sätt. Det är den senaste innovationen från studior som brottas med publik med låg uppmärksamhet. Michael Bay och Marvel-filmerna har visat oss att vi faktiskt inte behöver en intrig; den betalande publiken kommer att acceptera actionscener som limmas ihop med vagast tänkbara kausalitet, samt exposition för de som tjatar om det finstilta. Nu kommer nästa steg: En film helt berättad i mikroögonblick. Sättet filmen håller ens uppmärksamhet på är verkligen imponerande, särskilt med tanke på hur enkla strategierna är. Ofta går människor bara utanför bild och hamnar i en annan scen och på grund av bildkompositionen och tempot förstår vi vad som händer även om vi inte gör det. Det här är enkel men kraftfull magi, som de skulle säga i Harry Potter, och med ”Daniels” tidigare film i åtanke (den där Dan Radcliffe är en döing, jag glömmer namnet) skulle jag inte nödvändigtvis ha trott att de hade det i dem.
Jag säger ”Daniels”, eftersom min påse med pet peeves är överfylld och lite måste läcka ur. Den här filmen är full av saker som stör mig med moderna filmer, både vad gäller vad som finns i dem och vad som omger dem. Ett exempel: Människor som framställer sig själva så att det låter som ett varumärke. Ett annat: Varumärken som gör sig själva till människor (A24 finns inte, människor, det är bara ett företag). Ett tredje: Karaktärer som omedelbart bryr sig om övernaturliga fantasier när de har akuta problem i verkligheten att ta hand om. Ett fjärde: Karaktärer som förstår vad som händer i även de mest bisarra scenarierna, men det finns fortfarande någon där som sprutar ut exposition. Ett femte: Att ignorera närbilder på karaktärers reaktioner, att klippa vidare till nästa scen utan att skapa en paus på några sekunder, att ignorera Chekovs gevär, att presentera 50 idéer men bara redovisa 12… vänta, det är fler exempel än ett… nåväl.
Det är trots allt en modern film, så problemet är kanske att jag har de här problemen. (Men det är inget problem för mig.) Filmen är vad de kallar en ”wild ride”. Jojo. Man vill se vad som ska hända härnäst. Det är oförutsägbart, även om allt som händer sker i ett hyperpresens, liksom bara just precis här och nu i stunden; att behöva konkurrera med TV-spel och kaninhål på YouTube är trots allt inte lätt.
Men budskapet i filmen är faktiskt för jäkla ynkligt och det är ingen överraskning att den inte ids hosta upp nog med intellektuell chutzpah för att framställa någon sorts tes med alla sina röriga idéer. Filmens stora fantasi är av ett helt ytligt slag; det finns ingenting visionärt med det. Att filmen är en komedi är det enda som räddar den. Skulle den ha uppehållit sig mer vid dess melodrama eller den helt amatörmässiga förståelsen av filosofi så skulle det ha varit verkligt upprörande. Nu är filmen kanske inte mycket mer än en uppblåst, långsökt feel-good, så jag låtsas att jag inte ser hur regissörerna spricker av alla sina försök att imponera. Aldrig tidigare har så få gjort så mycket för att säga så lite, för så mycket.