Det här är ett Shania Twain-ögonblick för mig; William Friedkin tar två manliga män och låter dem jaga varandra och puckla på varandra i skog och mark. Det är riktiga miljöer och de gör sina egna stunts och så vidare. OK, så du är mitt i nature – that don’t impress me much!
Det svaga manuset är en uppenbar variant av Jagad och First Blood, då Tommy Lee Jones spelar en till gammal räv som vet hur man kommer ikapp folk – här jagar han fd elitsoldat (Benicio del Toro) som blivit psykiskt rubbad. Jag kan bara anta att Friedkin trodde att han kunde stiga över det här materialet genom att göra det mer ”äkta”.
Resultatet är en film som kanske känns ”äkta” men aldrig sann. Fotot fångar många fina vyer men klippningen är ganska överdriven och avslöjar en procedur där människor kanske inte har svettats så mycket som Friedkin vill att man ska tro. Tempot är ryckigt, särskilt i första akten och konflikten är bred och luddig; handlingar leder inte till konsekvenser, det finns en oändlig kvalitet i allt som omger del Toros knas-Rambo. Friedkin vill att det ska finnas någon form av avgörande melankolisk mentor-elev-relation mellan de två huvudrollerna, men det förmedlas aldrig. Trots all ”real deal” är filmen i själ och hjärta lat.