Detta är en intressant, tyst övertygande indiefilm från Israel. Handlingen är en uppvisning av skenbara scenarier, möjliga handlingar, eventuella intriger. Vi träffar en ung kvinna som har vissa sadomasochistiska tendenser med sin nya pojkvän, även om det verkar som att hon faktiskt är hemligt kär i en överviktig medelålders man vars hundar hon tar hand om. Historien kommer aldrig någonstans, ingen av trådarna plockas upp, men till skillnad från så många moderna filmer verkar All Eyes Off Me göra detta väldigt medvetet. Det är inte fusk. Det utnyttjar inte ens uppmärksamhet med idéer som den sedan aldrig tar ansvar för; så många filmer idag kommer med hållningen ”det här är väl övervägt och intelligent” när filmens filosofi verkligen är ”öh, vem vet, egentligen?” Detta gäller för en Jordan Peele såväl som för en Martin McDonagh såväl som för filmskapare man förväntas tycka är sämre (som exempelvis Olivia Wilde). Men ingen av dem vet hur man använder Chekovs gevär.
All Eyes Off Me påminner om de där amerikanska mumblecore-filmerna från 00-talet, med en betydande skillnad. Det finns en psykologisk stringens och ett ständigt närvarande stråk av allvar i det som händer i den här filmen. Mumblecorefilmerna var som drakar som blåste i vinden och de gick dit de (oundvikligen privilegierade) skådespelarna tog det. Däremot är det något seriöst på gång i All Eyes Off Me; verklig smärta och ångest, verkligt spirituella bekymmer. Men det är introspektivt på riktigt, eftersom vi är åtskilda från de människor vi ser. Vi kommer aldrig att känna dem. Deras liv kommer att förbli deras. Allt detta är frustrerande, irriterande kanske, säkert retsamt, på grund av hur helt öppen filmen är, men det fina är att den fungerar. Filmen är så medvetet gjord att den kommer undan med det. Vad det nu än är.