Nuförtiden är sådant här vad man kallar en cottage industry men när det begav sig var Liza Marklunds genombrottsroman rätt ”hipp”, om jag minns saken rätt. Tyvärr, får man nog säga, föll uppdraget att regissera filmen på Colin Nutley.
Det drar igång med buller och bång, förvisso. Den så kallade ”Olympiastadion” har utsatts för ett sprängdåd (i folkmun har den ”sprängts”); Helena Bergström spelar ny, kontroversiell kvällstidningschef som inte tror att det är ett terrorbrott. OK, spännande! Vad ska hända?
Det kan man fråga sig i två timmar ungefär. Efter tjugo minuter får filmen nämligen fullständigt motorstopp. Den monotont dramatiska musiken och amatörmässigt bombastiska klippningen arbetar hårt för att dölja faktumet att det i princip inte händer någonting. Tematiken om kvinnor i maktposition kollras snabbt bort, men ännu värre är att vi aldrig blir kloka på själva mysteriet och inte heller får vi en känsla av dess räckvidd; trots det extremt dramatiska anslaget utspelar sig större delen av filmen i samma interiörer; skådespelarna sitter mest i telefon eller kastar boll till varandra med sina statiskt inövade repliker.
Utan förvarning når vi en final där återigen ingenting händer, oavsett vad klippningen försöker lura oss till att tro. Filmen har en professionell look – tack vare fotot av Jens Fischer – men det existerar ingen upplevelse under fernissan.
Ett svar på ”Sprängaren (2001)”