Jag begriper mig inte på skräckfilmsfans. Många verkar ha uppfattningen att den här filmen, en uppföljare till Unfriended (2014), är bättre än sin föregångare. Inte bara bättre heller, utan en jäkla bra bit bättre!
Men så är det ju inte.
Den första filmen var bättre och hade också bättre förutsättningar. Den handlade om ett hemsökt Skype-samtal. Smått genialiskt. För, trots allt, vem begriper egentligen sin egen dator?
Uppföljaren är dock inte mycket sämre, och Unfriended var inte heller särskilt bra. Den slösade bort en bra uppbyggnad genom att helt enkelt inte betala av det; lata, långsökta tillfälligheter och amatörskådespeleri, allt var bara ett totalt slöseri med tid på slutet.
Dark Web är egentligen inte en uppföljare utöver dess etikett (låt oss inte överanvända termen ”franchise”) men den har exakt samma problem. Man kan beundra hur mycket tankekraft som ödslas på att komma på allt som ska hända i filmen, men de borde ha ansträngt sig mindre eftersom de förmodligen inte har kompetensen för att göra filmen de ville göra. Och eftersom Dark Web på ett oklokt sätt undviker övernaturliga element (i huvudsak är det en ripoff på The Purge-filmerna i ett krystat, desperat hopkok av exposition som ständigt förklaras för oss) kollapsar den också ännu tidigare än den första filmen gjorde, just för att den inte alls är trovärdig.