En fantastisk, mycket mörk polsk polisprocedur baserad på en roman av den tjeckiske författaren Ladislav Fuks, en homosexuell man vars far var en sträng polisman. Fuks hade en orolig barndom och ungdom och trots att han inte var fysiskt påverkad av nazistregimen upplevde han sin fasa på olika sätt. Allt detta förmedlas med skrämmande tydlighet i Quiet is the Night, om en strikt polis som letar efter en barnmördare samtidigt som han obevekligt begränsar och straffar sin egen tonårsson som tillbringar sin tid med en manlig vän; ett underförstått romantiskt förhållande.
Det är något som skaver i den oroliga utredningen. Man kan inte riktigt säga säkert vad. När man vet slutet måste man fråga sig själv vad filmen egentligen handlar om. Polismannens verkliga antagonist är på många sätt hans oskyldiga son, vars hat mot fadern växer till den grad att han vill hindra utredningen genom att utsätta sig själv för fara och bli vän med misstänkta.
Ändå tar berättelsen oss bara så långt. De olika molnen av mörker som förbinder Fuks plågade själ kolliderar i denna berättelse, som har transporterats till 1920-talets Polen av historiska skäl som är lite bortom mig men som jag antar är gripande (begreppet ”polsk riksdag” kommer ju någonstans ifrån). Filmen kombinerar känslan av det metaforiska infernot i Langs M med den uppriktiga skildringen av maktstrukturer i Elio Petris Undersökning av en medborgare höjd över alla tvivel. Quiet Is the Night är i slutändan en film om att vara vid liv under förtryck och den frågar implicit vilket samhället som inte är förtryckande. Filmen antyder att om det inte fanns några kriminella skulle polisen (eller politikerna) med största sannolikhet skapa dem. Och rättvisa, ordning, uppifrån och ned, vilken term du än vill använda, kan försvaras med alla mängder blodsutgjutelse. Alla alternativ, så kallad ”anarki”, är uteslutet. Vi ska inte tillåtas uttala begreppet fred ens i vårt sinnesöga. Gränser försvaras med våld. Vi ska underkasta oss detta våld. Om inte, ska det användas mot oss. Så småningom, om de bara letar tillräckligt länge, kommer varje medborgare i vilket land som helst att finna sig vara en dissident. Quiet Is the Night visar att dessa sanningar kan bli våldsamma verkligheter med bara ett eller två decennier av politisk osäkerhet.
Det här är mörkt, men jag tycker inte att det är deprimerande. Sanna omständigheter är upplysande och inspirerar till mod. Det finns en slags mening med intensiv andlig smärta, den inspirerar till empati och genom empati hopp. Filmer som uppfinner meningslöshet är mycket mer deprimerande för mig, som komedier av bröderna Coen eller Wes Anderson eller Rian Johnson; de inspirerar till förtvivlan på grund av hur de låtsas som att ingenting spelar någon roll. När vi väl sätter oss med verkligheten och får lite skit under naglarna, går in i frågor om makt, förtryck, våld och smärta, inser vi att våra själar slår tillbaka. Varje dag utstrålar våra liv mening, eftersom vi inte har något val än att leva efter våra svärd varje vaket ögonblick. Att skämta runt gör oss sorgligare. Att möta mörkret gör oss starkare.