Om Sudden Impact gjordes för att rekontextualisera Dirty Harry, gjordes The Dead pool troligen för att lägga honom till leda, så att det inte uppstod någon förvirring. Harry är resignerad här, tvingad att ”samarbeta” med media, vilket är ett omständligt sätt att säga att han inte längre är en lös kanon utan ansluten till ”systemet” (den auktoritet som han själv också representerar, paradoxalt nog) i någon form av fred. På ungefär samma sätt gjorde Eastwood själv filmen åt Warner Bros efter en ”gentlemen’s agreement” – de lät honom göra den mindre kommersiella Bird, släppt samma år, så han gjorde The Dead Pool som en gentjänst. Återigen spökregisserade Eastwood filmen själv via en lame duck-regissör, den här gången hans stuntman Buddy van Horn (en bokstavlig dubbelgångare).
Med tanke på dessa studioincitament tror jag inte att det är en slump att berättelsen också involverar mord i Hollywood (temat är våld på film, vilket här har förvandlats till våld i media; ännu ett sätt för Eastwood att undersöka sin karriär och fråga, för att använda hans egna ord, ”what the hell have I done?”
Det är heller inte förvånande att filmen känns väldigt mycket som något torftigt ”Columbo”-avsnitt, bara med en inverterad gästlista. I filmen medverkar Patricia Clarkson, Liam Neeson och Jim Carrey – våra ögon säger oss att det här är kända, begåvade människor, men filmen säger att de är okända talanger som råkar spela kändisar. Fint att Clint, genom att säga upp sin relation med den här karaktären, gav dem en knuff i branschen.