1.
Först lärde Spielberg publiken att en berättelse är lika viktig som en upplevelse. Sedan tog Tony Scott det hela vidare och förklarade att upplevelsen är viktigare. Sedan drog Michael Bay det hela i hamn genom att bevisa, monetärt, att berättelser inte behövs överhuvudtaget. Att man nu inte vet eller bemödar sig med att veta hur man berättar berättelser är därmed logiskt.
2.
Dokumentärer införlivar ofta åskådaren med en föreställning om att det inte finns horisonter på vad vi ska upptäcka i dem samt att en storslagen sista ”insikt” ska uppenbaras. Allt som inte är den tillfredsställelsen förvandlas till en serie invändningar. Man fokuserar hellre på allt den inte är, snarare än att se alla rikedomar i vad den är. Dokumentärer misstas också för journalism, vilket är varför man vill ha detta ”scoop”. Dokumentärer om Woody Allen och Michael Jackson är bra exempel. Alla uppfattar att de tilldelats konsensus, tillfredsställda över att de nu ”vet” hur något ”är”. Men de har inte fått något bevis för det överhuvudtaget. Känner man sig någonsin klar över något efter att ha sett en dokumentär, som att man nu förstår något som man inte förstod förut, har man förmodligen lurats. Dokumentärgenren är den minst pålitliga av genrer.