James Mangold är en fantastisk regissör som aldrig riktigt gjort en helgjutet fantastisk film, men han är nästan alltid nära; hans jordnära, sublimt brummande estetik är lugnande för själen – The Wolverine är ett fantastiskt chill pill med stort ASMR-värde – i hela det stora uppföljarpusslet existerar filmen i ett ingenmansland, men det är precis där jag vill ha mina superhjältar; The Wolverine fungerar bäst i de mindre ögonblicken, vilket inte betyder att den saknar en batalj ovanpå ett skenande japanskt bullet train – man kan se att Hugh Jackman ville ha den här filmen gjord (han är specifikt krediterad som producent här, vilket ger filmen en viss fristående karaktär; den följdes av Logan, återigen producerad av Jackman för Mangold att regissera, och så här i efterhand kan man se att filmerna överensstämmer bra) även om omständigheterna kring storyn och intrigen inte är särskilt intressanta, vilket naturligtvis är ett problem, men regin är verkligen imponerande; filmen känns ljuvlig.