film, Filmloggen, omsett

Skyfall (2012)


Den stora showstoppern i Daniel Craigs Bondera; hans tredje i rollen som 007 är en sådan där ”Big Bond” att jämföra med Goldfinger, Älskade spion och GoldenEye; påkostat, slimmat, kommersiellt och lite opersonligt om man jämför med de mer puristiska delarna i serien – många riktiga Bondfans har en lite sisådär relation till Skyfall, vilket nog har att göra med att den läckra skapelsen är lite mer intresserad av att konkurrera med Harry Potter och Batman än vad den är att smeka sin egen serie medhårs.

Mer dyster är jag emellertid inför insikten, som står väldigt klar såhär i efterhand, att Craig-filmerna är fruktansvärt fatalistiska. Bortsett från den försiktigt optimistiska Spectre så går allt jämt åt helvete i dem och på något sätt verkar ingen bry sig. Det är det senare som irriterar mig; det finns mycket ledsamhet i Craigs filmer, bra hängläpperi liksom, men ingen riktig sorg, inget verkligt trauma, bara välvilliga uppoffringar. Jag blir inte riktigt klok på stoicismen… är det inte konstigare än att det rör sig om ren nationalism? Hur som helst, om nästa Bond inte blir en ”happy go lucky” Bond så kanske jag ser mer fram emot en Austin Powers 4 vid det här laget.