Alla verkar än idag vara förälskade i den här filmen – ett mycket välkonstruerat manus om de romantiska relationerna i ett italiensk-amerikanskt hushåll, särskilt då Oscarsbelönade Cher och hennes passionerade fynd (Nicolas Cage, som fick sitt genombrott som denna manic pixie dreamboy-Lufs) som råkar vara bror till hennes patetiska fästman (Danny Aiello, dråplig morsgris med ful peruk); det finns aldrig riktigt en känsla av att ett problem någonsin uppstår, mestadels på grund av Chers deadpanintensitet. Hon spelar en kvinna som likt sin gamla morsa (Olympia Dukakis, hon fick också en Oscar) alltid har kontroll; man får känslan av att hon hade kunnat rädda Titanic så storyns alla emotionella missförstånd känns i slutändan inte så viktiga. Jag vet inte varför jag själv inte tycker filmen är vare sig speciellt rolig eller romantisk, men det är en välgjord komedi med en tydligt hembakad känsla och den svala nokturnala New York-stämningen är fin.