Man skulle kunna tro att detta var en flopp som gradvis blev en underskattad kultfilm, men Joe och vulkanen var faktiskt en hygglig ”sleeper” när det begav sig. Det bör inte ta ifrån den faktumet att den verkligen är före sin tid. Visserligen är grunden i berättelsen en gammaldags saga för vuxna som hade passat Capra, men den är postmodernt mixad genom influenser från Burton, Cronenberg, Gilliam och Lynch; samtidigt förutspår den tydligt framtida indieskapare som Wes Anderson och Charlie Kaufman. Storyn börjar i ett knas-dystert Orwell-landskap där Tom Hanks är den gråe knegaren – en hypokondriker som bryter sig fri från kontorsbunkern när han får reda på att han bara har sex månader kvar att leva. I samma veva accepterar han erbjudandet att hoppa ner i en vulkan på en avlägsen tropisk ö men på vägen hittar han nytt hopp i tre kvinnor… som alla är spelade av Meg Ryan! En gång för varje film hon skulle spela mot Tom Hanks igen, kanske.
Det är visserligen de fina skådespelarna och den otroliga scenografin som i slutändan gör det tyngsta jobbet här, men filmen är fortfarande en egensinnig och livsbejakande kur för det moderna samhället och dess NPM-relaterade depressioner.