Robert Zemeckis är en av många blockbusterboomers som står i polaren Spielbergs skugga; man tänker inte genast på Zemeckis i auteurtermer. Synd, på sätt och vis, eftersom han har sina tydliga besattheter och teman. Döden klär henne, gjord i peaken av hans karriär, är pur Zemeckis, troligen hans carte blanche-klimax – en ganska härlig skräckröra om ett något ovanligt triangeldrama; plastkirurgen Bruce Willis ska gifta sig med Goldie Hawn, som bryter ihop när han istället gifter sig med hennes världsberömda, diviga skådisväninna (Meryl Streep) och bestämmer sig för gruvlig hämnd. Den typiska mordkomplotten får en oväntad zombieknorr när en magisk dryck från ungdomens källa slängs in från mystisk kult ledd av Maria Oskanspaya-liknande Isabella Rossellini.
Vad som menas med ”pur” Zemeckis? Humor i MAD-stuk, en tvärkorsning mellan nostalgi och högteknologiska specialeffekter, Hitchcock och gamla monsterklassiker, en pubertal sexuell nyfikenhet och en cynisk, medelålders syn på äktenskap. Zemeckis kommer undan med sin boomersexism på grund av hans smittsamma oskyldighet (som, till skillnad från Spielbergs, är långt ifrån kysk eller naiv). Det muntra manuset, som ger sig på nitisk ytlighetskultur, kommer på bekostnad på något mer nyanserat, men det är kul, eklektisk underhållning som man inte är direkt bortskämd med.