film, Filmloggen, omsett

Looper (2012)/Star Wars: The Last Jedi (2018)


Jag bör nog vara tydlig med att jag inte riktigt fattar Rian Johnson. Vad… vill han? Brick var en noir-thriller, men inte alls, för det där är gammalt och gjort. Det var en high school-film, men inte alls, för vem orkar med sånt skit. Looper är en film om tidsresor men vem bryr sig om tidsresor så whatever.

Man kan ju tycka att om tidsresor är med i ens film så är även tidsresandets principer det. Men även om man ger Johnson the beneift of the doubt så har jag ingen aning om vad målet med hans motvalsiga filmskapande är. Det känns som om någon tvingat honom att göra film mot hans vilja. Hans intriger är cirkulära stillestånd, hans karaktärer och deras sentiment består av samma gamla stapelvara, hans teman uttrycks lite halvhjärtat i torra dialoger… Johnson verkar faktiskt existera enbart i negationer; han vet precis vad han inte vill. Men vad vill han?

Kanske det inte ska finns något ”där” där.

Kanske vi kan förstå The Last Jedi som Nietszcheansk optimism. Framtiden är härlig! Tänk vad mycket vi kommer kunna göra om vi bara ändrar… något! Och… fortsätter…! Mot… något. Något nytt? Johnson har inga idéer om vad det skulle kunna vara. Hans filmer saknar också det är man brukar kalla raison d’etre.  Men själva meckandet med det som varit kanske är hela poängen.

Själv finner jag det oerhört otillfredsställande att betrakta en film enbart som ett svar på andra filmer, och jag finner det ledsamt att se Star Wars reduceras till materialism; det är ”bara en massa filmer”, och allt som redan gjorts kan vi därför ta för givet. Vem bryr sig om vad något är, vad är vi, fenomenologer? Det som spelar roll är hur tinget ter sig… lägger man denna syn på Star Wars, som redan är en intrikat och etablerad diskurs, så får man väl skylla sig själv.

Jag vet inte vad ”written by” betyder när Disney ger en jobbet, i och för sig. Men det finns spår i filmen som verkar gå igen i andra Johnsonfilmer; makt förutsätter manipulation, människor är antingen starka arslen eller patetiska mähän, har du problem med hur något sköts så är du problemet, alla som vill starta eget är hjältar medan alla som faktiskt försöker just förändra saker kallas för ”troublemakers” eller bara ”nothing”. Inte nog med det, vi kostar på oss ett skämt på rymdens fackföreningar också, i Lupita Nyong’os CG-cameo, där det lilla entreprenörs-ufot tydligen måste kriga med fackföreningar. Bokstavligt talat. Passerar utan problem som ett skämt.

Det är inte heller en överraskning att The Last Jedi åldrats uselt på bara några år, när högerextremism vinner nya marker mot ett svagt etablissemang samtidigt som krigsvurmandets vindar blåser kalla och i maktens rygg.

Och såklart blev också Knives Out en deckare fast utan alla de där deckargrejerna. För vem bryr sig ”who dunnit”. Vem bryr sig om något alls. Typ.