film, Filmloggen

Mordet på Orientexpressen (1974)/Mord på ljusa dagen (1982)/Döden till mötes (1988)

Även om jag var besviken på Branaghs Döden på Nilen utlöste den tydligen en Christie-svängom för mig, eftersom det slutade med att jag läste om romanen och tog mig an (än en gång) de mer berömda filmatiseringarna av Poirot.

Även om jag föredrar Döden på Nilen så råder det ingen tvekan om att Mordet på Orientexpressen är en av filmhistoriens mest klassiska och inflytelserika pusseldeckare; filmen var en stor framgång som återupplivade pusseldeckaren på bio och jag tror också att den starkt inspirerade den subgenre av Hitchcock-pastischer som var poppis på 70-talet.

Ju mer Christie jag faktiskt läser, desto mindre falnar dock min förtjusning för Sidney Lumets klassiker, trots dess övergripande kvalitéer – det är inte en whodunnit så mycket som det är en till kommentar om juridik och rättvisa (12 edsvurna män är den givna referensen, även om de flesta av Lumets filmer handlade om de här sakerna) och mysteriet handlar egentligen inte om själva mordet på tåget utan ett annat mord, ett som redan begåtts. Lumet förankrar genast historien kring detta tidigare brott, genom ett fantastiskt montage (gjort av filmens b-team!) som metodiskt går igenom omständigheterna kring Lindbergh-liknande fallet ”Daisy Armstrong”. Vi prioriterar detaljerna i den utredningen innan vi ens bordar Orientexpressen.

Inte heller handlar filmen så mycket om mord i sig så mycket som den handlar om anhörigas sorg. Filmens ständiga spänning är i själva verket en anspänning,  och den osar inte av mystik utan från förtvivlan, varför filmen inte bara är extremt klaustrofobisk till att börja med utan också ganska dyster och deprimerande, särskilt när man kommer tillbaka till den och kan slutet. Boken var naturligtvis mer angelägen om deduktionerna i sig (i den hade offret undkommit den elektriska stolen så han var en död man redan innan han dog; detta gör uppenbarligen hans skuld till mindre av en moralisk kluring och mer av en enkel del av lösningen), medan Lumet är på autopilot i detta avseende, vilket gör det möjligt för Albert Finney att bokstavligt talat spela ut, ofta i tomma intet, utan att ha någon lera i keramikhjulet. Hans Poirot – som jag förut inte haft några problem med – kändes nu som en tom apkonst. Han fixerar på toner och uttal som lägger allt fokus på skådespeleriet och ingenting på rollfiguren; ihop med den dystra atmosfären i filmen är det som att Poirot hånar alla i filmen, vilket bara känns absurt… men, hur som helst, här finns en av filmhistoriens bästa tågavgångar och den kommer alltid att fungera i december.

Trots sin frodiga rollista är alltså inte Mordet på Orientexpressen riktigt den ultimata lyx-deckaren. Det berömmet ger jag istället Döden på Nilen, John Guillermins underskattade praktverk där pusseldeckarens form och funktioner behandlas med sublim, kärleksfull omsorg.

Att Guillermins film är underskattad kan man se i Mord på ljusa dagen, där Guy Hamilton försöker att upprepa formen. Av alla möjliga skäl finns det konstant momentum och en känsla av framåtrörelse i Döden på Nilen men Mord på ljusa dagen känns fruktansvärt fastrotad på ett och samma ställe; gåtan om vem som mördat vem på ett kurhotell i Mallorca går som bäst i cirklar, trots att Ustinov är på plats som Poirot (han var enligt mig den bästa att axla rollen, inte lika förutsägbar som Suchet men inte tuggandes fradga som Finney). Filmen är också slarvig i tonen och börjar som någon sorts yr komedi. Den ser både billigare ut än den borde och också lite flottig, med det där tidiga 80-talets beige- periwinkle- och lavendelfärgade palett överallt samt några helt galna kostymval som hotar ens synförmåga (Anthony Powell, som vann en Oscar för kostymerna i Nilen, fick uppenbarligen blodad tand). Även om filmen är två timmar ges mysteriet inget utrymme och Poirot löser plötsligt alltihop som av en slump.

Trots Goldfinger har jag inte sett mycket bevis för att Guy Hamilton någonsin gjort mycket bra som regissör.

Ustinov gjorde Poirot i tre TV-filmer där man förlagt handlingen till modern tid (neeeeej!) och sedan gjorde han sin sorti med Döden till mötes, där Poirot nu ramlat ner i vinkankan ner till det sunk-kultiga b-bolaget Golan-Globus. Sjavighetsnivån ökas härmed markant (det påminner om ett scenario där, säg, San Marino skulle vara värd för Eurovision Song Contest; glam, plastglas och heltäckningsmattor!) men Charles Bronson spelar i alla fall inte Poirot och medan produktionen nu ser direkt fattig ut så försöker man i alla fall kompensera så gott det går; fotot har en massa knasiga vinklar och förgrundskompositioner, till exempel, och både miljöerna och mordgåtan (vem har haft ihjäl matriarkala satkärringen Piper Laurie på semester i Jerusalem?) är OK. Jämför man med det förstoppade dödläget i Mord på ljusa dagen så finns det en poäng med den estetiska raskheten i Döden till mötes. ja, den är liten skruttigare på det hela taget, och det är ingen överraskning att man inte gjorde fler stora Poirotfilmer efter detta, men den blir i alla fall av med lite ballast så att den kan tuffa på som den bör.