film, Filmloggen, Videohyllan

Omsett (Döden på Nilen, French Kiss, Mitt stora feta grekiska bröllop, Närkontakt av tredje graden, Om en pojke)

Döden på Nilen (1978)

Kapsel: En rik arvtagerska (Chiles) mördas på en ångare på Nilen och semestersökande detektiven Hercule Poirot (Ustinov) och hans kompanjon (Niven) får reda ut mysteriet och finner sig ha en hel skeppslast som misstänkta. Mycket underskattad och gedigen Agatha Christie-filmatisering, helt klart en av de bästa som gjorts, med en lång uppbyggnad och ett lekfullt berättande med flashbacks; klassisk mysteriekänsla och alla-är-misstänkta-stämning, förutsett att man nu uppskattar det, och utmärkta skådespelare, ett välskrivet manus, underbart foto av Jack Cardiff, en genuint romantisk atmosfär och en sublim Ustinov som balanserar en otålig jättebebis med en zen-guru i rollen som Poirot.

Tillägg: Inget att tillägga, förutom att Branaghs remake ytterligare förstärkt tillgångarna i filmen från 1978, som jag nu betraktar som en personlig klassiker. Förutom uppsättningen skådespelare – Peter Ustinov, Bette Davis, David Niven, Mia Farrow, Angela Lansbury, George Kennedy, Maggie Smith, Jack Warden, Lois Chiles, Olivia Hussey, Simon McCorkindale, Jane Birkin, Jon Finch – ska man inte underskatta det metodiska arbetet som Cardiff gör i sina långa tagningar och inte heller sättet filmen balanserar sina olika krav. Rent formalistiskt är det snudd på ett tekniskt mästerverk för sättet den berättar ett mysterium i tre akter, hela tiden med den täta känslan av ugglor i mossen intakt, samtidigt som den introducerar en skeppslast färgstarka personligheter och ger dem alla varsin tråd som lyckas gå ihop med själva helheten, som i sin tur kompliceras ytterligare av falska flashbacks som rör till allt utan att röra till något. Det är sådant här man en gång i tiden kunde ta för givet, men som man numera inte är bortskämd med.


French Kiss (1995)

Kapsel: Halvlyckad romantisk komedi där Meg Ryan spelar en till hispig kvinna, den här gången en som blivit snuvad på sin fästman av en fransyska och nu beger sig till Paris för att få honom tillbaka. Oväntad hjälp kommer från den burleske tjuven Luc (Kline). Första halvan är dugligt underhållande med garanterad Ryanöverdos, för de som gillar det. Därefter blir det mindre trovärdigt, och ganska intetsägande, när den omaka duon ska paras ihop. Klines skamlöst schabloniserade fransman är, med de franska miljöerna och Toots Thielemans munspelsmusik, garanterat den främsta behållningen. Ändå är detta främst för Ryanfans.

Tillägg: Har tidigare nämnt denna som en film jag såg oresonligt många gånger när jag var liten; kan en mellanstadiecrush på Meg Ryan och allting-i-närheten-av-Jeff-Goldblum (i det här fallet Kevin Kline?) verkligen förklara det? Det är möjligt att det jag skrivit om denna film är sant (även för sju år sedan skrev jag att den ”kör i diket i andra halvan”) men ser jag om French Kiss idag så är det garanterat för att jag inte bryr mig om det överhuvudtaget. De där vingårdarna är jäkligt fotogeniska.


Mitt stora feta grekiska bröllop

Kapsel: En grekisk kvinna (Vardalos), som aldrig gjort något av sitt liv, bestämmer sig för att snygga till sig, skaffa utbildning och börja jobba. Lagom till revolutionen träffar hon drömprinsen Corbett, de förlovar sig, men komplikationer och kulturkrockar uppstår eftersom han inte är grek. Ett ambitiöst och imponerande projekt, manuset är Vardalos eget och byggt på hennes egna pjäs. Välspelad och stundtals ganska kul, men denna komedi är påtagligt tom och saknar både konflikt och intrig. Det är inte så underhållande att se en film som inte handlar om något. Constantine, som spelar den patriotiske pappan, är filmens största tillgång.

Tillägg: Här är jag 100% ense med mitt 2002-jag, även om jag funderar på hur vi betraktade det här med hederskultur och kulturella seders press och (för)tryck för 20 år sedan. Det är en film som i princip bara går ut på att karaktärerna är greker, som om det vore något med det. Tog man scenariot ”hjälp min svärson är inte grek” som helt rimlig humor, undrar jag? Jag borde kanske minnas, eftersom jag såg filmen själv när det begav sig och var dissident bland rosorna alla kastade åt den. Idag tycker jag mest att hela storyn, till den mån den formuleras, är deppig. Men precis lika fluffdum som för 20 år sedan. Manusgurus som älskar att informera andra om vad för konflikter och ”stakes” som behövs för att tjäna pengar på en filmstory kan slita sig i håret här, för den här filmen blev en succé trots att ingenting händer i den.


Närkontakt av tredje graden (1977)

Kapsel: Familjefadern Dreyfuss får sin värld upp och nervänd när han blir storögt UFO-vittne, varefter han fångas av en frustrerande övernaturlig gåta, vars lösning kommer leda till att människor för första gången får kontakt med rymdvarelser. Spielberg expanderar sina ambitioner i denna helt fantastiska berättelse, en av de mest trovärdiga, seriösa och fängslande science fiction-filmer som gjorts – Dreyfuss är underbar i huvudrollen, men filmen är full av 70-talsnaturalistiska porträtt, som Garrs frustrerade hemmafru, Dillon som fått sin son kidnappad av utomjordingarna och Truffaut (!) som stjärnögd forskare; den finaste kvalitén med filmen är kanske dess respekt för förundran, hur den vägrar förklara sin intrig med stora bokstäver och därför får till såväl ett eggande mysterium som flera filosofiska spår – å ena sidan ett agnostiskt och fenomenologiskt, å andra sidan ett samhällsfilosofiskt, eftersom den också skildrar händelseförloppet som ett pseudodokumentärt panorama som innefattar fler, högst anonyma karaktärer som bara gör sina jobb. Odödlig musik av John Williams och vackert, Oscarbelönat foto av Vilmos Zsigmond. Manus av Spielberg; han tvingades senare göra en specialversion, vilket blev ytterligare en version, men filmen var för originell för att mjölka uppföljare på

Tillägg: Såg denna inför Oscarsgalan – det är en utmärkt film för ceremoniella sammanhang, nämligen. Såklart har jag inget att tillägga som inte skulle kräva flera hundra ord till. Närkontakt av tredje graden är en av Spielbergs mest centrala filmer, inte minst för att det är den film han gjorde i början av sin karriär (1971-1993) som bäst rimmar med de filmer han gjorde senare i sin karriär (1993 och framåt). Han försökte växa upp med Purpurfärgen och Solens rike men det var egentligen den här filmen som (via Truffaut, kanske) viskade om den mogne regissören han ville bli.


Om en pojke (2002)

Kapsel: Förvånansvärt gripande komedi där Hugh Grant spelar ytlig och lat 38-åring som lever av sin döde fars royalty-pengar, som denne fick när han gjorde en jullåtshit för 44 år sedan. Hans nya passion att ragga singelmödrar leder till slut honom till att en mobbad tolvårig pojke börjar umgås med honom. Den nya bekantskapen skakar såklart om Grants liv rejält. Detta är den typen av lättsam underhållning som man inte kan ogilla. En mycket underhållande filmatisering av Nick Hornbys bestseller. Den är varmhjärtad, charmig och mycket rolig. Grant är perfekt i huvudrollen i en mer passande roll för honom än någonsin tidigare. Toni Collette är också bra i rollen som pojkens olyckliga proggmamma.

Tillägg: Håller helt med mitt sextonåriga jag som såg denna på bio, detta är en förbluffande enkel film; för enkel för att behaga se om, uppenbarligen, men precis lika fin och bra när man väl gör det… men OK, lite beklämd är jag såklart över att ha jag var närmare Nicholas Hoults ålder än Hugh Grants för tjugo år sedan. Hela livet hade man framför sig! Nu undrar jag hur i helskotta jag kunde sluta som Hugh Grants karaktär i den här filmen… ja, fast utan några pengar, då. Hur många är vi där ute som borde betraktat Nick Hornby som ett avskräckande exempel mer än något annat?