Ung och naiv lantistjej med kläddesignerdrömmar (Thomasin McKenzie, väldigt mycket Moaning Myrtle över henne) kommer in på förnäm designerutbildning i London; hon pallar dock inte riktigt trycket i den cyniska storstaden och drömmer sig snart bort till 1960-talets London… fantasier som snart tar över hennes verklighet, om det inte är en parallell värld, om det inte är hennes instabila psyke, om det inte har något att göra med att rummet hon hyr är hemsökt, om det inte har att göra med ett gammalt mordmysterium, etc…
Här har vi en till modern film som inte bemödar sig med att hålla sina idéer i schack; filmen börjar som ett fantastiskt suggestivt argument mot nostalgi, och hur drömmar som går i uppfyllelse snabbt blir mardrömmar, men lyckas sluta som någon sorts tacky modedröm, medan varenda fråga man har (och man har många) slutar i trasselsudd. Edgar Wrights estetik är emellanåt tjusig, men den formella kollapsen här är smått häpnadsväckande; hans manus är något i stil med Musse Piggs segment i Fantasia; en röra av moppar när han hade i uppgift att städa upp.