Den liberala definitionen av frihet förutsätter en hel del kategoriska begränsningar och inskränkningar. Framför allt förutsätter den makthierarkier. Barn och ungdomar ska till exempel leva i princip frihetsberövande, när de är på skolan till exempel. Detta ur dagens ledare i Sydsvenskan (min kursivering):
Svaret måste bli att det inte är – inte kan vara – elevernas ansvar [att bevisa kränkningar i klassrummet]. För lika mycket som lärare måste vara de vuxna i klassrummet är barnen också barn. Som behöver hjälp att göra rätt, som ska tas på allvar när de berättar om kränkningar, men som också ibland behöver lära sig att det inte är de som bestämmer om skolan ska vara en trygg plats eller inte – och att hot om filmning inte lönar sig.
Det finns ett begrepp som kallas för elevdemokrati. Det finns något som heter elevråd. Men jag vet själv av egen erfarenhet att många elever inte ens känner till det här. Inför denna tanke säger nog liberala ledarskribenter som de ofta brukar: ”Gott så.” Sådär snusförnuftigt, som om allt är på sin rätta plats. Vi kan tyvärr inte aga barn längre, men principiellt ska vi fortfarande torna upp oss över dem. Vi kan tillåta elever en röst, för sakens skull, men inget inflytande, inget som gör rösten reell. Lärare ska vara mer skyddade från mobilkameror än vad poliser är, för deras rätt till våld är också heligare. Ty frihet är frihet till makt, och de som iklär sig rollen som fria behöver många att kalla ofria. Det citerade resonemanget föreslår att det heller inte är vuxna människor som bestämmer om samhället ska vara en trygg plats eller inte; eliten skapar världen, resten av oss får överleva bäst vi vill. Detta vedertagna tyranni är den liberala synen på frihet i praktiken.